Alla framföranden av Arvo Pärts verk under 2006 och 2007 tillägnas minnet av den mördade journalisten Anna Politkovskaja.

"Anna Politkovskaja skänkte hela sin begåvning och energi samt till sist även sitt liv för att människorna skulle få reda på, och bli medvetna om, vilka hemska brott som begås i Ryssland", säger kompositören.

Några tankar om årets litteraturpris:

1. Orhan Pamuk är läsbar och läsvärd. Det är ett plus att priset går till en författare som inte bara är av intresse för litteraturvetare.

2. När priset gick till Harold Pinter tolkades det allmänt som en politisk gest. Så blir det nästan oundvikligen även i år. Det är en olycklig utveckling om priset börjar uppfattas som något som tilldelas den som "ligger i tiden".

3. Om man nu måste välja pristagare på delvis politiska grunder var det i alla fall bra att de aderton (eller hur många de nu egentligen är) valde att stötta det fria ordet i Turkiet. (Orhan Pamuk åtalades för uttalanden om mördandet av armenier och kurder, som de styrande inte vill höra talas om.)

4. Det var inte fel att Pamuk fick priset. Men det hade varit mera rätt att ge det till Tomas Tranströmer eller Mario Vargas Llosa.

Människans utsläpp av koldioxid driver fram en klimatförändring som gör jorden varmare. Det är vad en majoritet av världens politiker utgår från. Debatten bland klimatforskare är mer nyansrik.

Det har länge varit känt att jordens molntäcke samvarierar med den kosmiska strålningen. Tyvärr har det inte funnits något empiriskt stöd för det tänkbara orsakssamband som solforskarna Henrik Svensmark och Eigil Friis-Christensen lanserade för tio år sedan.

Fram tills nu.

Ett danskt försök stärker misstankarna om att solen spelar en större roll för klimatet än vad som har varit allmänt accepterat.

Det handlar om ett experiment som bekräftar att kosmisk strålning kan bidra till molnbildningen på jorden. Det är intressant därför att ett tjockt molntäcke reflekterar tillbaka värmande solstrålar till rymden. Blir det å andra sidan färre moln, får solstrålarna lättare att nå ner till oss.

Vad har då detta att göra med den nuvarande uppvärmningen? Jo, solens magnetfält avskärmar oss från en del av den kosmiska strålningen. Mängden kosmisk strålning ökar och minskar beroende på solaktiviteten.

Ökad solaktivitet ger bättre avskärmning, vilket ger mindre kosmisk strålning och mindre molntäcke över jorden samt högre temperatur.

Under 1900-talet fördubblades magnetfältet. Vad kommer att hända när det avtar igen? Kan koldioxidutsläppens förstärkning av den naturliga växthuseffekten hålla temperaturen uppe?

Vi bör nog hålla i minnet vad den svenske solforskaren Henrik Lundstedt har påpekat:

"I genomsnitt täcks 65 procent av jorden av moln. Förändringar i molntäcket påverkar klimatet på jorden mer än 100 gånger mer effektivt än variationerna i koldioxidhalten i jordens atmosfär. Det som koldioxidhalten skulle behöva 100 år för att åstadkomma med jordens klimat klarar molnvariationen på 3-5 år!"

Se också denna februariartikel i DN (som dock gjorde sitt bästa för att förminska betydelsen av solforskningen). Grejen är att den uppmätta uppvärmningen är ganska blygsam. Om solen spelar en större roll än vi hittills trott blir det mindre uppvärmning kvar att förklara med hänvisning till koldioxiden.

Sverige har under lång tid präglats av en i vissa avseenden ganska extrem politik. Statsmaskineriet har varit stort, centraliserat och i tilltagande grad politiserat. Samhällets civila gemenskaper har ringaktats och inte sällan motarbetats. Med dagens regeringsförklaring inleds en normalisering av landet. En viktig formulering:

"Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet."

Och statsråden? En del överraskande namn och oväntade placeringar, må man säga. Bildt, naturligtvis. Glädjande att Göran Hägglund kliver in som socialminister.

Spännande också, och kanske ett tidens tecken, med en katolik bland statsråden, det vill säga Andreas Carlgren. Han är en person som kanske kan tillföra tänkvärda perspektiv i reformarbetet.

Markus Härnvi tipsade om ett moralfilosofiskt test. Det ville jag naturligtvis prova. Detta blev utfallet:

1. Aquinas (100%)
2. John Stuart Mill (89%)
3. Kant (87%)
4. Ockham (79%)
5. Jeremy Bentham(75%)
6. Epicureans (70%)
7. Aristotle (65%)
8. Prescriptivism (64%)
9. St. Augustine (61%)
10. Jean-Paul Sartre (53%)
11. Ayn Rand (52%)
12. Plato (50%)
13. Spinoza (50%)
14. Nietzsche (46%)
15. David Hume (39%)
16. Cynics (35%)
17. Nel Noddings (31%)
18. Stoics (25%)
19. Thomas Hobbes (14%)

En del av svarsalternativen var skumt formulerade. Och jag förstår inte riktigt varför Mill hamnar så högt på min lista. Men det faktum att jag får 100 procent överensstämmelse med St. Thomas antyder ändå att testet inte är helt missvisande. Det känns också betryggande att Hobbes hamnade på jumboplatsen.

För sju år sedan bestämde det hemlighetsfulla Hembakningsrådet att den 4 oktober ska vara Kanelbullens dag. Det var naturligtvis inte ett okontroversiellt initiativ.

Redan beteckningen på det kandeldoftande vetebakverket är omtvistad. Söderöver talas det om kanelsnäckor. Andra säger kanelsnurra. Men en språkexpert som rådet har anlitat menar att kanelbulle är den vanligaste beteckningen. Rådet har dessutom låtit docent Hans-Uno Bengtsson lägga ut texten om kanelbullen som symbol för universum och livets mening.

När mättnaden på bullfilosofi infinner sig kan man ägna en tanke åt Franciskus av Assisi. Dagen är nämligen också hans.

I den europeiska editionen av Time ställs idag tio frågor till Fredrik Reinfeldt, "the youngest Swedish Prime Minister ever".

Svaren innehåller inga större avslöjanden. Reinfeldt talar gärna om "mer valuta för pengarna". Tidningen påpekar att Sverige har världens största offentliga sektor. Reinfeldt medger att den kanske kan bli lite mindre. Time noterar också att Sverige har den industrialiserade världens högsta skatter. Reinfeldt kan tänka sig att skattetrycket sänks.

Måttfullt, som det anstår en moderat (antar jag). Inte så spännande. För internationella läsare måste det framstå som egendomligt att den tillträdande regeringens riktkarl inte tycks vilja ändra på mer efter ett så långvarigt socialdemokratiskt regemente. Men gissningsvis kommer vi ändå att märka skillnaden de närmaste fyra åren. Förhoppningsvis ...

"Arkitekturen har inte varit sig själv sedan man upphörde med att bygga lönngångar. Ingen är herre i sitt hus om han inte kan lämna det osedd. Att liksom en konung av Mallorca, den olycksfödde Jaume, nödgas fly från sitt belägrade slott via latrinerna, är inte bara genant; det är dålig arkitektur."

Lorenz von Numers

Det var inte länge sedan jag skrev om en ny kompaktskiva med verk av Arvo Pärt, utgiven av Harmonia Mundi. Nå, det finns faktiskt ytterligare en ny cd. Från Naxos. Också den är en samling av körverk.

Jag föredrar urvalet och tolkningarna på skivan från Harmonia Mundi. Men cd:n från Naxos är inget dåligt alternativ (eller komplement).

Den enda Pärtplatta från Naxos som jag tycker att man bör undvika är den med De profundis. Ett njutbart verk i ett mindre lyckat framförande.

En annan Pärtplatta från Naxos som jag å andra sidan mycket varmt kan rekommendera är Passio. Perfekt musik för fastan, när det blir dags.

Nicolaus Rockberger
Huset Habsburg
SNS Förlag
2006

Hösten 1916, mitt under kriget, dör kejsar Franz Joseph. Begravningståget går till Kaisergruft, habsburgarnas gravkor under Kapuzinerkyrkan i Wien.

Överhovmarskalken knackar på och ber om tillträde för hans apostoliska majestät kejsar Franz. En munk svarar: "Honom känner jag inte." Överhovmarskalken önskar att härskaren över Österrike-Ungern ska släppas in. "Honom känner jag inte." Då ombeds munken ge tillträde för "din broder Franz Joseph, en eländig syndare". Porten öppnas.

Begravningsritualen beskrivs i Nicolaus Rockbergers bok om huset Habsburg. Skriften ingår i det pocketbibliotek som ges ut av SNS Förlag. Författaren har fått plats med mycket på de 96 sidorna. God överblick kombineras med intressanta utvikningar.

Det handlar om 700 år av europeisk historia. Från Rudolf I på 1200-talet, fram till våra dagar.

Den österrikisk-ungerska monarkin gick under efter första världskriget. Karl I, den ende av tidens statschefer med personlig erfarenhet av fasorna vid fronten, hade gjort sitt bästa för att mäkla fred, men misslyckats. Vi kan bara spekulera om vad som kunde ha hänt annars. Och just det har många gjort. Rockberger skriver:

"Den habsburgska Vielvölkerstaat var en anakronism i nationalismens tidevarv, men forskare har med rätta hävdat att hade man överlevt denna turbulens hade monarkin varit en utmärkt startpunkt för fortsatt europeiskt samarbete."

Habsburgarnas historia slutar dock inte efter första världskriget. Rockberger beskriver hur Otto von Habsburgs dotter Walburga "inledde öppnandet av järnridån med en bultsax" den 19 augusti 1989. Då arrangerades en paneuropeisk picknick på ömse sidor av gränsen mellan Ungern och Österrike. 661 turister från DDR kunde ta sig till friheten i väst, i den största samlade flykten sedan Berlinmuren byggdes. Det sovjetiska satellitstatsväldet återhämtade sig aldrig.

Habsburgarna är fortfarande med oss. I oktober 2004 saligförklarades fredskejsaren Karl I.