Plötsligt ansluter en jesuit vid frukostbordet. Man slår upp UNT och möter ett bekant ansikte i fyrfärg. Ulf Jonsson, Signums chefredaktör, inledde idag tidningens nya serie om religion.

"Det är inte osannolikt att religiös tro kommer att spela en mera framträdande roll i samhället framöver än vad vi hittills varit vana vid", skriver han. Mycket tyder på att det är så. Och då kommer Ulf Jonssons fem teser om religionens plats i samhället väl till pass.

Läs artikeln. Skicka gärna länken till någon yrvaken politiker i din närhet. Det är uppenbart att många beslutsfattare har svårt att hantera religionens återkomst.

Castro är döende, eller möjligen redan död. Nu verkar det som att saken bekräftas, indirekt, från officiellt kubanskt håll. Myndigheterna har tydligen börjat informera internationella medier om vad som gäller vid en statsbegravning. Det skriver Otto J. Reich i National Review.

Reich noterar också att man från kubanskt håll föreställer sig att Castros begravning kommer att bli något i stil med Johannes Paulus II:s.

Jo, nog lär det bli en stor ceremoni. Det kommer kommunistpartiet att se till. Men låt oss slippa höra hyllningsord från de demokratiska staternas politiska ledare vid diktatorns kista.

... och låt oss hoppas på en bättre framtid för det kubanska folket efter tyrannens frånfälle.

Så har då regeringen utrustats med en ny kulturminister. Den stora frågan är förstås hur en borgerlig kulturpolitik ser ut.

Det finns en bok som jag gärna rekommenderar i ämnet: Notes Towards the Definition of Culture av T.S. Eliot.

Eliot var övertygad om att kultur inte kan skapas genom politiska beslut. Kultur är något som växer fram, organiskt och underifrån, när (och endast när) förutsättningarna är de rätta.

Betyder det att kulturpolitikens uppgift är att skapa de rätta förutsättningarna? Eliot ansåg att också detta är en omöjlighet.

Vad återstår då? Kanske detta:

Att avstå från att göra skada, genom styrande ingrepp och "satsningar". Det kan tyckas vara en föga inspirerande uppgift, men frågan är om inte detta är den mest ambitiösa kulturpolitik som man kan tänka sig.

Jo, nog tyckte jag att Richard Dawkins var en ganska intressant filur när jag först råkade på honom. Men med åren har han blivit allt mer manisk i sina utfall mot religionen. Han tycks på fullt allvar tro att man kan bevisa att Gud inte finns om man skriver tillräckligt aggressiva böcker om hur fantastisk evolutionen är.

The Tablet recenserar hans senaste opus. Jag borde förmodligen läsa boken, men frågan är om det är mödan värt. Dawkins framstår allt mer som en kuf, närmast besatt av ambitionen att konstruera en sorts anti-teologi med naturvetenskapliga anspråk.

Debatten om skatter, etik och civil olydnad har pågått ett tag på Brännpunkt. Idag fick Stefan Swärd svar av Johan Norberg.

Swärd är en person som jag ofta läser med både nöje och behållning. Men i denna debatt är det Norberg som, med sin gedigna förankring i den liberala naturrättstraditionen, intar den rimligare hållningen. Att inte betala skatt kan vara klandervärt, till och med kriminellt, men det bör ändå inte jämställas med stöld. Som Norberg noterar:

"Swärd kallar svartjobb 'stöld'. Men enligt min ordbok är stöld att ta andras pengar, inte att behålla sina egna. Om det är någon som stjäl är det den stat som tar mer än 60 procent av våra inkomster."

Just så. Lönen är arbetets frukt, och den tillhör arbetaren (och dennes familj). Staten beskattar oss med hänvisning till det gemensamma bästa, men det är våra pengar som den tar, inte sina egna. Det är fullt legitimt att ifrågasätta huruvida en viss skattenivå (samt skatternas användning) verkligen står i överensstämmelse med det gemensamma bästa. Man kan till och med tänka sig situationer där undanhållande av skatt blir en moralisk plikt för de medborgare som lyssnar till samvetet.

I varje mänsklig gemenskap finns det givetvis behov av auktoritet, myndighet och regler. Därför är det nödvändigt och rätt att vi som medborgare hyser en grundläggande respekt för de strukturer som verkligen behövs för att slå vakt om det gemensamma bästa. Men därmed inte sagt att vi bör förhålla oss okritiska till de konkreta yttringar som myndighetsutövningen tar sig i givna situationer.

"Ge kejsaren det som tillhör kejsaren." I detta ställningstagande finns en viktig rättsprincip, nämligen att vi alla kan göra anspråk på det som tillkommer oss. Men detta är startpunkten för diskussionen, inte dess avslutande. Frågan som därefter måste besvaras är nämligen:

Exakt vad är det som rätteligen tillhör kejsaren?

Historien känner många exempel på kejsare med orättfärdiga anspråk.

Norberg citerar påpasligt Frédéric Bastiat, liberal ekonom (och katolik): "Det säkraste sättet att få respekt för lagen är att göra lagen respektabel."

Ja. Vi bör följa lagen. Och lagen bör foga sig efter det som är rätt.

Alla framföranden av Arvo Pärts verk under 2006 och 2007 tillägnas minnet av den mördade journalisten Anna Politkovskaja.

"Anna Politkovskaja skänkte hela sin begåvning och energi samt till sist även sitt liv för att människorna skulle få reda på, och bli medvetna om, vilka hemska brott som begås i Ryssland", säger kompositören.

Några tankar om årets litteraturpris:

1. Orhan Pamuk är läsbar och läsvärd. Det är ett plus att priset går till en författare som inte bara är av intresse för litteraturvetare.

2. När priset gick till Harold Pinter tolkades det allmänt som en politisk gest. Så blir det nästan oundvikligen även i år. Det är en olycklig utveckling om priset börjar uppfattas som något som tilldelas den som "ligger i tiden".

3. Om man nu måste välja pristagare på delvis politiska grunder var det i alla fall bra att de aderton (eller hur många de nu egentligen är) valde att stötta det fria ordet i Turkiet. (Orhan Pamuk åtalades för uttalanden om mördandet av armenier och kurder, som de styrande inte vill höra talas om.)

4. Det var inte fel att Pamuk fick priset. Men det hade varit mera rätt att ge det till Tomas Tranströmer eller Mario Vargas Llosa.

Människans utsläpp av koldioxid driver fram en klimatförändring som gör jorden varmare. Det är vad en majoritet av världens politiker utgår från. Debatten bland klimatforskare är mer nyansrik.

Det har länge varit känt att jordens molntäcke samvarierar med den kosmiska strålningen. Tyvärr har det inte funnits något empiriskt stöd för det tänkbara orsakssamband som solforskarna Henrik Svensmark och Eigil Friis-Christensen lanserade för tio år sedan.

Fram tills nu.

Ett danskt försök stärker misstankarna om att solen spelar en större roll för klimatet än vad som har varit allmänt accepterat.

Det handlar om ett experiment som bekräftar att kosmisk strålning kan bidra till molnbildningen på jorden. Det är intressant därför att ett tjockt molntäcke reflekterar tillbaka värmande solstrålar till rymden. Blir det å andra sidan färre moln, får solstrålarna lättare att nå ner till oss.

Vad har då detta att göra med den nuvarande uppvärmningen? Jo, solens magnetfält avskärmar oss från en del av den kosmiska strålningen. Mängden kosmisk strålning ökar och minskar beroende på solaktiviteten.

Ökad solaktivitet ger bättre avskärmning, vilket ger mindre kosmisk strålning och mindre molntäcke över jorden samt högre temperatur.

Under 1900-talet fördubblades magnetfältet. Vad kommer att hända när det avtar igen? Kan koldioxidutsläppens förstärkning av den naturliga växthuseffekten hålla temperaturen uppe?

Vi bör nog hålla i minnet vad den svenske solforskaren Henrik Lundstedt har påpekat:

"I genomsnitt täcks 65 procent av jorden av moln. Förändringar i molntäcket påverkar klimatet på jorden mer än 100 gånger mer effektivt än variationerna i koldioxidhalten i jordens atmosfär. Det som koldioxidhalten skulle behöva 100 år för att åstadkomma med jordens klimat klarar molnvariationen på 3-5 år!"

Se också denna februariartikel i DN (som dock gjorde sitt bästa för att förminska betydelsen av solforskningen). Grejen är att den uppmätta uppvärmningen är ganska blygsam. Om solen spelar en större roll än vi hittills trott blir det mindre uppvärmning kvar att förklara med hänvisning till koldioxiden.

Sverige har under lång tid präglats av en i vissa avseenden ganska extrem politik. Statsmaskineriet har varit stort, centraliserat och i tilltagande grad politiserat. Samhällets civila gemenskaper har ringaktats och inte sällan motarbetats. Med dagens regeringsförklaring inleds en normalisering av landet. En viktig formulering:

"Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet."

Och statsråden? En del överraskande namn och oväntade placeringar, må man säga. Bildt, naturligtvis. Glädjande att Göran Hägglund kliver in som socialminister.

Spännande också, och kanske ett tidens tecken, med en katolik bland statsråden, det vill säga Andreas Carlgren. Han är en person som kanske kan tillföra tänkvärda perspektiv i reformarbetet.

Markus Härnvi tipsade om ett moralfilosofiskt test. Det ville jag naturligtvis prova. Detta blev utfallet:

1. Aquinas (100%)
2. John Stuart Mill (89%)
3. Kant (87%)
4. Ockham (79%)
5. Jeremy Bentham(75%)
6. Epicureans (70%)
7. Aristotle (65%)
8. Prescriptivism (64%)
9. St. Augustine (61%)
10. Jean-Paul Sartre (53%)
11. Ayn Rand (52%)
12. Plato (50%)
13. Spinoza (50%)
14. Nietzsche (46%)
15. David Hume (39%)
16. Cynics (35%)
17. Nel Noddings (31%)
18. Stoics (25%)
19. Thomas Hobbes (14%)

En del av svarsalternativen var skumt formulerade. Och jag förstår inte riktigt varför Mill hamnar så högt på min lista. Men det faktum att jag får 100 procent överensstämmelse med St. Thomas antyder ändå att testet inte är helt missvisande. Det känns också betryggande att Hobbes hamnade på jumboplatsen.